Mitt mående, ett svart, stort ömmande hål. Den bästa lösningen i mina ögon är att dra ut pluggen så att allt släcks ner. Jag vill slita ut mitt hjärta och slänga det långt åt helvete, den gropen långt under jorden jag hamnat i där känslorna ena sekunden vimlar upp och ner och huller om buller till att helt plötsligt känna sig helt apatisk. Fördomarna är fruktansvärda. I skrivandes stund sitter jag på komvux på en psykiatri lektion och pratar om depression och självskadebeteende och självmord, när den blonda tjejen snett framför mig säger att det är respektlöst att ta livet av sig, i synnerhet att hoppa framför tåg. Hjärtat kniper ihop, jag känner skam och vill bara störtböla, skrika henne till rätta och dra härifrån, men jag vågar inte. Jag sitter tyst och små skakar av alla känslor, tar fram mobilen och börjar bläddra i instagramflödet för att få fokus på annat och lyckas hålla inne tårarna.
(Det här skrev jag i min anteckningsblock i augusti 2016)
