minresagenompsyket.blogg.se

Kommer aldrig glömma det där läkarsamtalet på psyk när beslutet om att jag skulle börja med antabus togs. Jag? 21 år gamal, jag kan ju inte vara alkoholist heller, jag är ju den av mina vänner som festar minst. Samma dag blev jag utskriven och vi bestämde att jag skulle åka till min hälsocentral och ta antabusen där under bevakning. Jag åker och hämtar ut medicinen från apoteket sen går jag upp. Väl där skickar de typ ut mig och säger att vi har inget med det här att göra. Dem ringer psykiatrin och jag får sitta där i en timme nästan på att få ett svar och då skickar dem vidare mig till beroendecenter, jag promenerar dit och det är låst. Knackar och knackar och tillslut kommer två kvinnor och fattar ingenting men lovar att hjälpa mig. ÄNTLIGEN. Vi bokar in möten och bestämmer att jag ska dit tre gånger i veckan. WHAT?! varför. Jag förstår ingenting men protesterar inte speciellt mycket. Jaja, är det de här dem tror blir bra och gör att jag inte tar mitt liv så visst, det är värt ett försök. Kommer till bilen och såklart en gul-lappjävel i rutan. Skit också, härlig dag, jag kanske bara ska åka och skriva in mig igen för världen tog inte emot mig speciellt bra, åker till min sambos jobb och gråter ut lite och han lyckas tack och lov lugna mig. 

 

Jag går till beroendecenter och dem vill ha långa samtal med mig. Informerar om motivationsgrupp och 12 stegs programmet. Vad i hela friden ska jag dit och göra. Men jag bestämmer mig där och då att jag ska hålla mig nykter i ett halv år iallafall. En vecka efter det här börjar min två veckors "terapi?" och fan vad jag känner igen mig. Jag är ju alkoholist. Jag har kanske inte varit de så länge som de 50 åriga gubbarna som sitter där och har missbrukat sen innan jag föddes, men jag har använt alkoholen tillräckligt länge för självmedicinering och började dricka redan när jag var 13 år. Shit vilken skam jag känner. Vad ska min sambo och hans "perfekta" vänner tycka nu? Jag får inte dricka på deras födelsedagsmiddagar eller bröllop mer. Dem flesta av hans vänner har barn också och jag har precis gått upp 14 kg av en av mina mediciner, hur många gravid frågor kommer man få nu då? Jag som längtar efter barn så jag spricker snart, att behöva säga nej på den frågan - jag är "bara" i en depression och är alkoholist. Fyfan vad världelös jag kände mig.